Oj oj oj… Hur ska jag börja nu? Jag har inte skrivit något här sedan april 2017. Och sedan dess har det hänt helt galet mycket… Nästan FÖR mycket. Mitt 2017 var ett år med tonvis av förändringar. Jag hittade massor med saker jag ville göra och kastade mig handlöst in i vartenda projekt. Dumt kan jag tycka så här i efterhand. Det har gjort att jag mått skräp stundvis. Jag har dragit på mig stressrelaterat magsår och både kropp och knopp skriker efter lugn och ro och för ett tag sedan klappade jag ihop totalt. Jag är på väg tillbaka, men har en lång väg kvar. Värst av allt just nu är tröttheten.
Nåja, för enkelhetens skull summerar jag år för år nu eftersom det var så länge sen sist. Hur det än är så skriver jag ju mest för min egen skull för att jag tycker att det är kul att kolla in och minnas ibland.
Så… 2017 alltså.
Arbetsmässigt var jag kvar på Swedbank och trivdes riktigt bra, hade lite mycket med studier till licensieringar, men det gick ändå bra. Under sensommaren var samtliga certifieringar och licensieringar klara och jag var en fullfjädrad rådgivare.
Min fritid gick åt till att söka efter hästen med stort H. Vi bestämde under sensommaren/hösten att vi skulle köpa en islandshäst till mig och Nelly och vi åkte runt större delen av Sverige för att hitta den rätta. Samtidigt som vi sökte efter den där hästen började jag träna mer intensivt med hundarna och beslutade mig för att börja läsa till allmänlydnadsinstruktör… mycket korkat kan jag tycka så här i efterhand. Det var en intensiv tid med studier på kvällar och helger under hela hösten och ända fram till våren 2019 innan det till slut tog tvärstopp… mer om det sen.
Åter till den där hästen med stort H… Familjen utökades med en superduper söt liten islandsvalack, 2017-11-04 för att vara exakt. Han är precis allt vi INTE sökte… Vi ville ha en stor, välutbildad valack (ja, ok han är valack, så den biten stämmer ju), omkring 12-15 år, en sån som går fram överallt och inte besitter några dumheter eller rädslor. Han skulle vara enkel i hantering, såsom att lasta eller duscha osv.
Vi åkte ju runt halva Sverige och provred ett antal hästar, så hamnade vi tillslut hos Svea Islandshästar i Rosersberg utanför Arlanda. Där skulle vi prova tre stycken hästar, vi (eller jag) provade och kände inte att någon egentligen passade. Men så dök han upp… En liten söt sak på 6 år vid namn Brimill från Malmstorp, men gick under arbetsnamnet ”Lillebror”, relativt nyinriden, hade blivit riden i ungefär ett halvår och bara trampat runt i samma spår med samma sällskap dag ut och dag in sedan inridningen, och mitt hjärta smälte… Vilken galet söt liten kille. HAN skulle jag köpa, priset låg på samma som vilken annan välutbildad häst som helst. Provred knappt eftersom han precis då hade varit ute på långtur och redan var rätt trött. Sagt och gjort, veckan därpå åkte vi ner och hämtade hem vår nya familjemedlem. Sedan började äventyret…
Han som inte kände till annat än den gården och det sällskapet han haft sedan han var föl, kastades plötsligt in i en transport, kördes 45 mil norrut, klev ur transporten och hamnade mitt i vintern… Han klev ju på där det var höst. Hamnade i en hage med helt nytt sällskap, i nytt stall, och med nya människor som dessutom började ställa krav på honom efter ett tag. Vi mötte en dag ett gäng skotrar i skogen och eftersom han redan var en ung osäker liten kille som aldrig stött på liknande saker tidigare så blev det naturligtvis en fruktansvärt obehaglig upplevelse för honom. Jag for i backen med en duns, spräckte en disk i nedre delen av ryggen, blev trampad på vaden och stackars lillen drog till skogs i full panik… Som tur var hade vi med oss Kristina och Menja (som bodde i samma stall som oss) så dom drog iväg efter honom och fick stopp på honom uppe på ett kalhygge medan jag låg på backen och försökte med all kraft ta mig upp till stående. När jag väl fått tag på lillen så skickade vi hem Kristina och Menja och började halta oss hemåt, orkade inte många steg innan ryggen och benet började protestera, så vi ringde Pär som fick komma och möta oss. Pär promenerade med Lillen hem till stallet och jag fick ta bilen. Körde på ettan hela vägen hem till stallet, eftersom benet knappt gick att trycka ner kopplingen med. Efter det kunde jag inte sitta upp på honom på ungefär fyra veckor vilket gjorde att när jag väl tog mig upp så hade hans rädslor vuxit sig starkare och det sista han minns från vår förra tur tillsammans var ju fullständig katastrof. Så… Jag åkte av igen. Denna gång landade jag mjukt i en snödriva då han blev skrämd av ett stillastående tåg som plötsligt startade när vi red längs efter järnvägen, det small och lät fruktansvärt högt, så jag förstår hans rädsla. Än en gång drog han till skogs, men denna gång kunde jag själv leta reda på honom och rida hem sista biten. Efter det blev även jag lite skraj att rida ut och det gjorde ju bara att jag bekräftade hans rädslor. Sedan dess har vi till störst del arbetat på vår tillit till varandra. Vi började under vårterminen 2018 på ridskolan i Ånge, för att försöka lära känna varandra under kontrollerade former. Det var en upplevelse i sig då det visade sig att han tycker det är sjukt obehagligt att vistas i ridhus tillsammans med andra hästar. För att inte tala om transporterandet till och från ridskolan. Första gångerna tog lastningen mellan 30 minuter till 2,5 timme… Mer om honom på sammanfattningen för 2018.
Övrigt då… Ja, jag blev moster igen i Juni 2017 till ännu en liten kille som döptes till Hampus. Galet söt precis som sin bror och kidsen blev glada över ännu en kusin.
Nelly fick ett konsertbesök i födelsedagspresent, så på semestern var vi i Eskilstuna och hon fick se sina stora idoler FO&O. Vi husvagnssemestrade en del både i Leksand, på hundutställning i Vännäs och Svenstavik/Åsarna och i Malmköping.
Ullared och Gekås besöktes i samband med hästköpet och jag och Pär fick en mysig helg tillsammans med en massa shopping. Resten av året typ försvann i och med att jag inte hann med någonting annat än stall, plugga och jobba.
2018 blev inte lättare…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar