2019 so far...

Here we go… Innevarande år. Nu är jag snart ikapp ;-)

Året började med förändringar… arbetsmässigt framförallt. Jag började arbeta i barnomsorgen igen, som vikarierande förskollärare på förskolan i Alby. Oj, så ovant. 16 år sen senast. Jag var helt slut på dagarna, inte för att det var ansträngande för hjärncellerna, som jag ju varit van sedan de senaste arbetsplatserna, utan helt slut i huvudet pga ljudnivån. Det blev ändå rätt snabbt en mysig familjär känsla med mycket utevistelse och skojiga aktiviteter. Jag trivdes som fisken i vattnet. Enda nackdelen när man går på vikariat sådär är ju bristen på semester. Någon sommarsemester blev det inte, utan jag hade några strödagar utspridda under hela vikarietiden… Men som känt är det ju tidsbegränsat ett vikariat, så den sista augusti gick mitt vikariat ut och jag trillade över till bemanningen och timanställning. Som tur var hade jag redan sökt lite andra tjänster och varit på ett par anställningsintervjuer, så i början av september fick jag besked om att jag från oktober fick ett vikariat på Fyrfasen i Ånge. Otroligt tacksam för det. Så nu är jag alltså på Fyrfasen sedan tre och en halv vecka tillbaka och trivs som fisken i vattnet. Jag hoppas verkligen att det hinner bli en fast tjänst av det här vikariatet innan det går ut 31/10 nästa år. Här har jag det bra och jag skulle vara oerhört tacksam om jag fick stanna på ett ställe där jag slipper pendla.
När vi ändå är inne på det här med arbetsplatser så har Norrskog (Pärs arbetsgivare) beslutat att stänga Östavallssågen och med det är Pärs framtid också osäker. Nu har han några trådar ute och som det verkar kommer han snart vara anställd hos annan stor arbetsgivare i kommunen. Skulle det inte bli som vi trott så finns säkert möjligheten för honom att få stanna hos Norrskog/Norra skogsägarna fast då i Östersund eller Krokom, vilket skulle innebära en väldans massa pendlande och vi hade ju hoppats slippa det. Nu håller vi bara alla tummar så hårt vi kan för att det här blir bra för oss alla och att vi inom kort båda har fasta tjänster.

Vad gäller fritiden och övrigt så klappade jag ihop i mitten/slutet av sommaren pga hjärntrötthet (utbrändhet). Jag trodde inte att det kunde komma efter så, men det gjorde det och med besked. Jag gjorde klar allmänlydnadsinstruktörsutbildningen i februari i år, men har efter det inte haft psykisk ork att fortsätta och hålla kurser på brukshundsklubben utan jag har fått prioritera om livet helt. Min ork har varit slut efter en arbetsdag och jag har mer eller mindre tvingats av min egen kropp att sova några timmar efter en arbetsdag för att orka med kvällen och stallet och med det är dygnets timmar slut. Tror att bristen på sommarsemester också gjort sitt till. Jag är fortfarande inte på banan helt, men tar mig igenom arbetsdagarna hyfsat och vad gäller stallet har det underlättat en hel del sedan vi flyttade ut hästen från gamla stallet…

Så, apropå det så har vi flyttat ut från vårt gamla stall i juni i år. I och med att vi skulle ta hem honom för sommarlov så sa stallägaren plötsligt upp vårt avtal. Förståeligt med tanke på att hon själv skulle ta hem en till häst och med det blev det platsbrist och vi var sist in. Inget jag lägger någon större vikt vid, givetvis blev jag lite ledsen och en hel del orolig över framtiden och var jag skulle stalla in honom då vi känt en otrolig trygghet med de andra i stallet och trivts väldigt bra. MEN såsom stallägaren plötsligt behandlade mig och vräkte ur sig saker som sårade ända in i hjärteroten och som jag fortfarande (6 månader senare) inte kommit över eller någonsin kommer kunna förlåta henne för, så känner jag nu att det bästa var att flytta. Vi fick trots min oro några alternativ att välja på och valde tillslut att stalla in honom på Ånge Ridklubb, jag ångrar det inte en enda sekund utan tänker snarare att jag borde ha flyttat ut tidigare, oj så mycket stress jag hade minskat på då. Nu har vi det helt underbart, dyrt, men det är det värt. Vi har mockning, in- och utsläpp varje vardag, vilket innebär att vi inte behöver lägga någon tid på runtomkringarbete på veckorna utan bara rida och fixa maten. Jätteskönt! På helgerna är det ”som vanligt” med mockning och allt annat som hör stalljobb till. Sedan har vi stalljour ett par helger per termin då vi tar hand om alla ridskolans hästar också utöver vår egen, med mockning, utfodring, ut- och insläpp och andra stallsysslor.
Nåja, under sommaren hade vi honom hemma som vanligt tillsammans med ridskolehästarna. Denna sommar gick det inte riktigt lika bra, då han blev sparkad i ansiktet så illa så vi trodde att han fått en fraktur på nosryggen. Det blev några stygn på två ställen och penicillinsprutor samt smärtstillande i två veckor, tillsammans med boxvila… Den enda perioden på sommaren då det var riktigt riktigt varmt. Typiskt!
Efter det har vi haft fullt sjå med att försöka få honom tillbaka i kondition igen, vi är på god väg, men jag börjar fundera på om det verkligen var en sån bra idé att låta honom gå på fri tillgång på hö under dagarna… Han börjar bli bukig igen.
Träningsmässigt har vi ändå kommit en bra bit. Han är coolare överlag och jag tror att även jag lugnat nerverna lite så han vågar lita på mig. Vi har utmanat oss själva vid ett flertal tillfällen senaste tiden och det har gått superbra. Den 18/6 gjorde vi vår första lilla tävling tillsammans. Bara en liten och på hemmaplan, men ändå. Vi har åkt på kurs ända till Alnö för att få kursa för Gummi (Gudmundur Einarsson) och även det gick långt över förväntan. Vi ska även kursa för honom nästa helg, fast i Bräcke och det ser vi fram emot.
Lillebror (hästen) har även fått behandlingar hos equiterapeut då det visade sig att han ömmade i ryggen i våras, och sedan vi började med behandlingarna har han blivit en lugnare individ. Kanske han varit så stressig för att han haft ont?
Den där hästen har i alla fall fått en större plats i mitt hjärta under senaste tiden och jag älskar honom mer för varje dag, så även om han från början inte alls var vad jag önskat mig, så börjar han närma sig att bli den där hästen jag faktiskt vill ha ändå.

Övrigt då… Ja, knattarna växer ordentligt som vanligt. Theo började gymnasiet i augusti och nu har han börjat övningsköra. Det känns helt galet overkligt. HUR har han blivit så stor?? Lilleman började 7:an i augusti och han har vuxit ordentligt, både i mognad och storleksmässigt. Han är en mycket lugnare kille nu, inte alls lika disträ och kan fokusera bättre nu. Det kanske behövdes lite mer egenansvar för att han skulle börja hålla koll på sina saker själv. Nu är han superduktig på det.
Den lilla donnan däremot är fortfarande en liten slarver som tycker att alla andra ska hålla reda på hennes prylar. Hon går i tredje klass nu och världen cirkulerar fortfarande runt hästar och kompisar (och kläder…). Ja, de är helt fantastiska, underbara individer alla tre på sina egna sätt.

En resa har vi också hunnit med i år. En välbehövlig, efterlängtad resa. I mars i år åkte vi till Gran Canaria en vecka. Det var Nellans första utlandsresa och grabbarnas andra. Eftersom vi visste att jag inte skulle få någon sommarsemester så tog vi en veckas vårsemester i solen istället. Skönt att bara få komma bort och njuta en vecka, även om det går alldeles för fort så är det värt mycket att bara få vara ett par dagar. Det blir liksom inte samma typ av avkoppling om man är hemma på semestern.

Moster för tredje gången har jag blivit också :-) Till ännu en liten kille vid namn Herbert. Så nu har lillasyss alltså fått tre grabbar på tre år. Jag blir slut bara av tanken på att ha tre så små barn. Hon gör det bra, men jag hoppas nästan nu att det inte blir några fler... Hur ska hon orka? Well, hon gör som hon vill och hon har ju sagt att hon vill ha en jättestor familj så jag blir inte alls förvånad om det kommer ett par stycken till. Men nu när de börjar bli så pass många så har suget efter att få vara barnvakt liksom försvunnit... Jag tror jag är för gammal. Jag orkar helt enkelt inte.

Pär och barnen åkte en vecka i sommar också ner till svärmor/farmor i Malmköping medan jag var hemma och jobbade och tog hand om djuren. Jag längtar redan till nästa sommarsemester, för nog hoppas jag på att jag kan få vara ledig åtminstone några veckor även om jag bara går på vikariat…

Nej, hörrni. Håll tummarna nu för att det här utvecklas till något annat än ett vik. Jag behöver det för att slippa en del av den psykiska stressen.