Alltså, tiden går så fort nu så jag hinner inte med...
Min förstfödda "lilla" prins har tagit studenten, jobbar för fullt och drar iväg till Boden inom ett par veckor för att göra militärtjänstgöring. Känns skumt och oerhört sorgligt i mammahjärtat. Han fyller 19 i september och för första gången på de här 19 åren får vi inte fira honom på födelsedagen, eftersom han är i Boden då. Mitt lilla gryn... Jag gråter bara av tanken på att han snart flyger ur boet. Vad hände?
Min tvåa, lilltjabo... 16 år om en vecka och börjar första året på gymnasiet i augusti...Kämpar för moppekortet och sommarjobbar för första året, lämnade högstadiet med fantastiska betyg och mammahjärtat spricker av stolthet. Den där förvirrade men konstant glada lilla killen som tagit livet med en klackspark sen han föddes. Plutten. Vad hände?
Mini... Lilla fröken bortskämd, minstingen. 12 år i augusti och hänger helst i stallet med kompisar och pratar om pojkar. Mamman och hästarna hemma är inte alls lika intressanta längre. Smink, hårfrisyrer, musik och kompisar ligger högt på intresselistan. Leksakerna är utrensade och tar mest bara onödig plats i garaget, men den här mamman har så svårt att släppa småbarnsåren och kan inte göra sig av med barnens gamla kläder eller leksaker. Vad hände?
När blev barnen så stora? Det känns som att jag har missat massor, trots att jag tycker att jag varit en närvarande mamma, så mycket jag velat göra tillsammans med min familj, men inte hunnit med. Alla resor vi skulle göra, Legoland, Disneyland... Nu är de stora och föga intresserad av Legoland eller Disney. Varför gick tiden så snabbt? Småbarnsåren är förbi, sen länge egentligen, men det känns som nyss de sträckte upp armarna och bad om en bamsekram... Älskade ungar. Hur kunde ni bli så stora så snabbt??
Ok... Det var inte det här jag skulle skriva om när jag väl tog mig in här, men nu blev det så. Jag behöver släppa på "pysventilen" då och då, annars svämmar jag över. Är jag helt onormal som känner sån oerhörd sorg över att barnen blivit så stora. De jag pratar med säger att jag ska glädjas åt varje fas i livet och det gör jag väl på sätt och vis, jag är stolt över att de vuxit upp till så fina individer med kloka värderingar och det är fint att få ha varit med och se dom utvecklas till de fina människor de är, men jag sörjer. Jag sörjer att småbarnstiden är förbi, jag sörjer för att de aldrig mer kommer tycka att mamma är den roligaste lekkamraten i världen, jag sörjer för att de inte tycker att fredagsmys och familjespel är bland det bästa som finns, jag sörjer för att inte få bära runt på dom och trösta och torka tårar då de ramlat och fått sommarknän. Jag sörjer för att inte få läsa godnattsagor och somna tillsammans mitt under läsningen. Jag sörjer för att jag inte får sitta bredvid och hålla handen tills de somnar.
Och där kom tårarna igen. Vad är det för fel på mig? Hur ska jag kunna acceptera att barnen vuxit upp och glädjas åt det? Missförstå mig rätt, jag är precis som jag skrev ovan, oerhört stolt över de fina ungdomar de vuxit upp till, så givetvis gläds jag åt det och är så tacksam för att de är de friska, kloka och trygga individer de är. Men i hjärtat sticker det till då och då för att småbarnsåren är förbi.
Det här med tid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar