När motivationen tryter

Senaste tiden har jag känt mig trött och orkeslös. Ingen motivation till någonting. Jag hoppade till och med över min egen födelsedag i år, bara för att allt kändes som en enda stor press och stress över att behöva vara social och trevlig. Jag orkade bara inte. Alla krav som kommer med ett födelsedagsfirande, hembakt fika, välstädat hem, behöva vara glad, social och trevlig. I år blev det ett nej tack till det. Min 43:e födelsedag skippades helt. 

Jag har heller ingen större arbetslust. Allt på jobbet känns som stress och slit och jag får många gånger känslan av att det tas för givet att jag ska göra allt. "Ge lillfingret och de tar hela handen", det är ett uttryck som stämmer oerhört bra i mitt fall. Jag började på mitt nuvarande jobb för snart tre år sedan, gick in till 300 % och ville lära mig allt och ville vara alla till lags, gjorde alltid mitt bästa för att lära mig och hjälpa till på så många sätt jag kunde, vilket i sin tur har gjort att jag då är rätt kunnig inom många områden och nu känns det mest som att alla tar chansen att utnyttja det. "Det här behöver jag inte göra själv, Lotta fixar, hon kan." "Det här är tråkigt, vi dumpar över det på Lotta, hon vet hur man gör". "Oj, nu slutade en person, men det gör inget, vi har Lotta, hon kan det där, hon får ta det"...
Till en början tyckte jag det var kul, skoj att vara "den där som kan". Hon som alla kan komma till och fråga saker, för hon vet och henne kan man lita på, för hon hjälper alltid till. Men nu känns det mer jobbigt, tröttsamt att tas förgiven och inte få någon som helst uppskattning för det, bara mer att göra. Jag måste lära mig säga nej! För ett par år sedan klappade jag ihop fullständigt och jag känner att det inte ligger långt borta nu heller. När inte energin räcker till att ens vara social med min egen familj, då börjar det gå för långt... 

Djuren är också några som fått stå åt sidan. Inte ens dom har jag ork till nu, dom som ändå brukar ge så mycket energi, men det finns ingen motivation. Ingen. 
I augusti ska jag iväg på tredagars ridläger med ena hästen. Jag ser inte fram emot det ett dugg. Jag har betalat 6000 kr för det här och känslan just nu är att jag vill inte. Jag gruvar mig, dels för att hästarna inte hållits igång som de bör, de har tappat massor, både styrka och kondition, och dels för att jag måste vara social med 23 andra deltagare och instruktörer. Det förstnämnda hinner jag väl åtgärda om jag sätter igång nu, men jag har ju ingen motivation, ingen lust, ingen fantasi till att hitta på något som skulle kunna motivera mig. Nelly frågar mig ofta om vi ska ta en tur tillsammans och vad tror ni svaret blir? Nej. Gång på gång på gång... Åååh, mitt dåliga samvete... Men jag ORKAR inte. 
Tanken har slagit mig sååå många gånger, kanske jag ska sälja hästarna? Men jag klarar det inte. Jag VILL ju ha ork och innerst inne så vet jag att jag älskar ridning, men just nu... Nej. 

Behöver jag ens nämna att mitt dåliga samvete konstant finns med mig? Allra helst då de här båda blir så glada och tror att vi ska hitta på något varje gång jag är hos dom i hagen. Mitt hjärta brister, för dom, för hundarna och för hela familjen.

Jag skulle också behöva städa hemma, tvätta, putsa fönster, köra skräp till soptippen, göra iordning en "uppställningsplats" till hästarna så jag slipper ha dom lösa på gräsmattan som nu, då man pysslar med dom eller gör iordning för en ridtur. Jag skulle behöva tapetsera, måla trappen, sätta upp lister där det saknas, byta dörrar och karmar, röja och städa förråden. städa garderoberna, både min och ungarnas... Ja, de där hemmaprojekten tar ju aldrig slut och definitivt inte om jag inte sätter igång och betar av dom. De blir bara fler och det stressar mig om möjligt ännu mer, när det enda jag känner för att göra är att dra täcket över huvudet ett tag och bara försvinna bort från mig själv och stressen.
Nu har jag ju tack och lov världens snällaste make som hjälper till och har börjat röja i förråden och garaget, men jag kan ju inte begära att han ska göra allt. 

På måndag nästa vecka fyller Edwin 16 år. Behöver jag säga att jag gruvar mig? Huset måste städas, fika måste ordnas, presenter måste inhandlas och jag måste vara social. På tisdag kommer jag vara fullständigt sopslut!

På lördag har vi biljetter till Ljungarocken. Jag såg fram emot det när jag köpte biljetterna, nu känns det bara jobbigt. Jag vill inte, orkar inte. 

Om 13 dagar går jag på en fyra veckor lång semester. Den behövs, jag längtar. MEN jag gruvar mig redan och bävar för den dagen semestern är slut. Är inte det underligt? Ångest för att semestern är slut kanske är normalt att ha sådär sista dagarna på semestern, men är det verkligen normalt att ha ångest för att semestern ska ta slut redan flera veckor INNAN den ens har börjat? 

MEN någonstans i allt det här, så är jag också tacksam för mitt liv. Jag har det bra, hur bra som helst egentligen, bara jag lär mig hantera mitt liv. Jag är oerhört tacksam för att jag har det liv jag har. Jag har ett bra jobb som jag ändå är tacksam för, jag har en familj som jag älskar och som älskar mig, vi är friska och har det ändå bra. Vi har möjligheten att ha alla djur, vi bor fint på landet, Pär har också ett bra jobb och vår ekonomi är helt ok. Jag är tacksam för möjligheten att kunna få åka på ridlägret, det är egentligen få förunnat. Tak över huvudet och mat på bordet varje dag är ändå det allra viktigaste och det har vi. Tacksamhet är viktigt, jag mår alltid lite bättre när jag börjar tänka på allt jag har att vara tacksam för. Men ibland dippar det ändå...

Vad gör man när motivationen tryter?