2020... Vilket speciellt år

 Minst sagt... Ett MYCKET speciellt år är det... hittills i alla fall.

När 2020 startade var jag helt övertygad om att det var mitt år. På sätt och vis är jag det fortfarande. Jag har en fast anställning hos en trygg arbetsgivare och jag trivs otroligt bra med mina kollegor och chef. Mina mål är fortfarande att växa och utvecklas och jag drömmer inte om att sitta kvar på samma tjänst resten av livet. Men just nu känns det bra. 

2020 började bra. Stressigt med nytt jobb, ett jobb som jag fått forma till mitt. Jag har fått mer arbetsuppgifter/arbetsroller än vad som sades från början, men jag gillar det. Har svårt att rulla tummarna och göra ingenting... så är det verkligen inte nu. Dagarna swoshar förbi fortare än jag hinner blinka. 

I början av året drog en pandemi över världen, Corona/Covid-19, som ställt till det lite i arbetet. Halva personalstyrkan har jobbat hemma sedan i mars (jag provade, men trivs bättre med att vara på plats), vi har våra APT och möten över Teams och alla håller avstånd. Handsprit är något som torkat ut händerna på varenda människa. Vi har i Sverige förlorat ca 6000 personer till denna hemska pandemi. Runt om i världen har länder stängt ner helt. Fullständig lockdown. Inte här dock, men ändå så pass att företag går i konkurs, framförallt fysiska butiker som har fått ännu mera konkurrens av internethandeln samt restauranger som tvingats hålla stängt och därmed inte klarat sig ekonomiskt. Resebolag som inte har några resenärer då länderna stängt gränserna för in- och utresor. I nyheter och media skrivs det dagligen om hur viktigt det är att tvätta sig och hålla avstånd och det är rekommendationer från FHM att använda munskydd för att minska smittspridningen. På flyg och vissa tåg och bussar är det krav på att bära munskydd. Jag tycker det känns så konstigt att springa på någon bekant och inte få gå fram och ge denne en kram... jag är ju en kramig människa. Inte ens ta i hand med en ny bekantskap är ok längre. Allt känns bara så konstigt... Själv har vi än så länge klarat oss från detta *peppar peppar*, men så är vi inga resande personer heller och vi är rätt duktiga på att hålla avstånd.

Gymnasieskolorna och högskolor/universitet har också hållit stängt under vårterminen. Lektionerna har bedrivits på distans via Teams sedan i mars, så Theo har kämpat på bra hemma med sina lektioner och fick fantastiskt fina betyg för att ha jobbat mestadels själv. Nu när höstterminen dragit igång görs det försök att bedriva undervisningen som vanligt igen och vi håller tummarna för att det fungerar. Ungarna behöver få vara på plats för att lära sig bättre. 

Nu hoppas vi allt vi kan att det, å det snaraste, dyker upp ett vaccin så världen kan få återgå till det normala igen. 

Bortsett från det här med Corona så har vår sommar varit helt fantastisk. Ord kan inte beskriva den tacksamhet och trygghet jag känner över att vi båda har fasta arbeten och säkra inkomster. Att få ha semester och känna att man har ett jobb att komma tillbaka till gör att man kan slappna av på ett helt annat sätt än när man hela tiden går med en klump i magen och inte vet hur länge, eller vad man har för jobb inom en snar framtid. Även om vi mestadels varit hemma (med undantag för ett par dagar hos svärmor i Malmköping) så har det varit en bra semester. Mycket tid har tillbringats i naturen, långa promenader, ridturer, vandringsled, sol och bad. Vi har gjort bara en massa må-bra-aktiviteter. 

Theo har haft sitt första sommarjobb i år, två veckor i köket på kommunhuset (feriepraktik). Han tyckte nog att det var ett rätt långtråkigt jobb så till nästa sommar tror jag att han kommer lägga lite mer energi på att hitta något bättre sommarjobb. 

Edwin har tillbringat sommaren med att umgås med sina vänner, han har tagit någon tripp till kompisar i Östersund och åkt flotte och umgåtts med vännerna på hemmaplan. Han har också dragit om mig i längd och skostorlek... nu är det bara Nellan kvar, sedan är jag kortast i familjen.

Nellan har också lekt en massa med kompisar, övernattat och badat... MASSOR! En hel massa ridturer har hon också hunnit med. Hon och Lillebror är ett fint team och de har dragit iväg på nästan helt egna turer denna sommar (jag och Pär har givetvis funnits i bakgrunden, men de har sprungit så fort så vi har kommit på efterkälken) 

Lillebror då... ja, han har varit hemma sedan dagarna innan midsommar och går hemma fortfarande. Vi har hunnit med en hel del turer tillsammans han och jag också. Mysiga turer. Han har lugnat ner sig otroligt mycket och om det är åldern och mognad eller om han bara blivit en tryggare individ och lärt sig lita mer på oss vet jag inte, men skönt är det i alla fall. Nu idag har han dock fått en skada på bogen, troligtvis en sparkskada, som är lite tråkig, så nu blir det ofrivillig vila ett par dagar och en egen hage så det får läka ordentligt och inte förvärras i något annat bråk. Men vi ser fram emot en fin höst och vinter med mycket träningsglädje. 

För min egen del har jag lite småtråkiga aktiviteter att vänta nästa vecka. Jag har en njursten (som upptäcktes av en händelse då jag skulle röntga ryggen efter en avåkning från Lillebror) som är ca 2 cm stor (eller ja, den kan ju ha vuxit, men den var 2 cm vid sista röntgen i vintras). Jag har gjort två sprängningsförsök på den, men den vill inte släppa, så nu ska den opereras bort. Jag tycker som vanligt att det är obehagligt som tusan med sövning, men samtidigt skönt att få sova igenom ingreppet och förhoppningsvis vakna utan några större efterdyningar från operationen. En urinvägsinfektion har de lovat... så den har jag väl räknat med, men i övrigt hoppas jag de får bort alla stenrester och att jag slipper mer njurproblem sen. Så på torsdag är det godnatt en liten stund och sedan hoppas jag att problemen är som bortblåsta. Det ska också bli spännande att se om mina plötsliga febertoppar försvinner och kanske en del av ryggsmärtorna. Jag ser fram emot en frisk och kry höst och vinter!! 

Nu ska jag ge upp svamlandet för idag och göra den där maken jag har sällskap i sängen. Tror han snarkar redan...