När vi var i Storhogna i början av veckan, fick jag ett telefonsamtal, från ett ställe där jag hade sökt jobb. Vi bestämde att jag skulle komma på anställningsintervju i onsdags. Mina nerver var efter det samtalet, inte riktigt sig själva på hela fjällvistelsen...
Sagt och gjort... I onsdags morse satte jag mig i bilen, och åkte ner till Sundsvall för anställningsintervjun. De sökte både tillsvidareanställda, och visstidsanställda. Jag sa precis som det var, att om de skulle erbjuda mig jobb, så tvekar jag inte en sekund på en tillsvidareanställning, men en visstidsanställning/vikariat, vet jag inte riktigt om jag skulle tacka ja till. För hur det än är så skulle jag alltså få 23mil per dag att pendla till och från jobbet. Jag skulle bara få träffa barnen på helgerna, eftersom jag måste åka hemifrån innan de vaknat på morgonen, och jag skulle inte vara hemma förrän de somnat på kvällen. Så för ett vikariat, tycker jag inte att det skulle vara värt att pendla. Nu hade de redan några vikarier på plats, så min gissning är att de i första hand, fick de tillsvidareanställningarna som skulle tillsättas. Inte mer än rätt i och för sig... De har ju varit där ett tag redan.
Eftersom utbildningen skulle börja redan 5/5-11, så var det snabba ryck med anställningarna. Och i eftermiddags fick jag beskedet att jag inte fick någon tjänst.
På ett sätt känns det tungt. Det var en arbetsplats, som jag faktiskt tror att jag skulle ha trivts riktigt bra på. Vissa på arbetsplatsen känner jag sedan tidigare, då jag arbetat i samma företag tidigare, fast på annan ort, så arbetsuppgifterna är ju alltså inte heller helt främmande.
Men på ett annat sätt, kände jag mig lättad... Jag tror det hade blivit jobbigt att vara ifrån barnen så mycket, alltså bara träffa dem på helgerna. Allra helst nu, när Nelly fortfarande är så liten. Jag skulle med största sannolikhet missa många steg i hennes utveckling, såsom första stegen, första orden, och annat som man gärna vill vara med om. Dessutom skulle jag tvingas sluta amma inom två veckor, vilket inte heller skulle bli det enklaste, då vi i stort sett har ammat på heltid ända fram till nu. Hon får just nu lunch, och gröt till kvällsmål, allt däremellan är amning.
Egentligen tycker jag att det var en stor bedrift, bara att ha tagit mig till anställningsintervjun, utvald bland alla de sökande. Något intressant måste de ju ha sett hos mig :)
Jag fortsätter mitt arbetssökande och hoppas att det inom en snar framtid dyker upp något passande :)
Ha en trevlig helg!!
//Lotta
Sagt och gjort... I onsdags morse satte jag mig i bilen, och åkte ner till Sundsvall för anställningsintervjun. De sökte både tillsvidareanställda, och visstidsanställda. Jag sa precis som det var, att om de skulle erbjuda mig jobb, så tvekar jag inte en sekund på en tillsvidareanställning, men en visstidsanställning/vikariat, vet jag inte riktigt om jag skulle tacka ja till. För hur det än är så skulle jag alltså få 23mil per dag att pendla till och från jobbet. Jag skulle bara få träffa barnen på helgerna, eftersom jag måste åka hemifrån innan de vaknat på morgonen, och jag skulle inte vara hemma förrän de somnat på kvällen. Så för ett vikariat, tycker jag inte att det skulle vara värt att pendla. Nu hade de redan några vikarier på plats, så min gissning är att de i första hand, fick de tillsvidareanställningarna som skulle tillsättas. Inte mer än rätt i och för sig... De har ju varit där ett tag redan.
Eftersom utbildningen skulle börja redan 5/5-11, så var det snabba ryck med anställningarna. Och i eftermiddags fick jag beskedet att jag inte fick någon tjänst.
På ett sätt känns det tungt. Det var en arbetsplats, som jag faktiskt tror att jag skulle ha trivts riktigt bra på. Vissa på arbetsplatsen känner jag sedan tidigare, då jag arbetat i samma företag tidigare, fast på annan ort, så arbetsuppgifterna är ju alltså inte heller helt främmande.
Men på ett annat sätt, kände jag mig lättad... Jag tror det hade blivit jobbigt att vara ifrån barnen så mycket, alltså bara träffa dem på helgerna. Allra helst nu, när Nelly fortfarande är så liten. Jag skulle med största sannolikhet missa många steg i hennes utveckling, såsom första stegen, första orden, och annat som man gärna vill vara med om. Dessutom skulle jag tvingas sluta amma inom två veckor, vilket inte heller skulle bli det enklaste, då vi i stort sett har ammat på heltid ända fram till nu. Hon får just nu lunch, och gröt till kvällsmål, allt däremellan är amning.
Egentligen tycker jag att det var en stor bedrift, bara att ha tagit mig till anställningsintervjun, utvald bland alla de sökande. Något intressant måste de ju ha sett hos mig :)
Jag fortsätter mitt arbetssökande och hoppas att det inom en snar framtid dyker upp något passande :)
Ha en trevlig helg!!
//Lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar