Åh herregud vad det har varit ett par omtumlande veckor nu... Vet inte ens var jag ska börja...
Måndagen den 31/8 åkte jag hem på lunchen, möttes av två glada hästar i hagen, Deppe och Sigge. Men min häst saknades... Han som alltid brukar komma och möta mig när jag kommer ut i hagen. Han kom inte denna dag. Jag gick ut i hagen och letade och hittade honom en bit in i skogen. Jag lockade och satte mig ner, men han ville inte komma och möta mig, så jag hämtade hans grimma för att ta med honom ut ur hagen och kolla hur det var med honom... Och mattehjärtat höll på att brista när han inte ville lyfta alls på höger framben. Vi tog oss ut ur hagen och jag fick ringa efter Pär som kom hem och hjälpte mig köra ner honom till ridklubben, Pär berättade också då att det hade varit ett ordentligt slagsmål i hagen på morgonen mellan Lillebror och Deppe, så vi misstänkte direkt då att han fått en ordentlig smäll, alternativt gått omkull om de jagat varandra i kuperad terräng. Vi kollade temp och eftersom han inte hade någon feber, och ingen förhöjd puls heller, så valde vi att låta honom vila i boxen under resten av dagen.
Dagen därpå tyckte jag att han var lite bättre, men inte alls bra, fortfarande ingen feber eller förhöjd puls, så vi lät honom få boxvila även på tisdagen. På onsdagen kom hovslagaren för att kolla så det inte var något tokigt i hoven, som hovböld eller liknande. Men han visade ingen smärta alls i hoven, utan snarare i bogmuskeln. Jag och hovslagaren var båda eniga i att det måste vara en muskelskada, alternativt en spricka i bogbladet, men att det var bäst att avvakta någon dag till med att kontakta veterinär, eftersom han inte hade temp och han visade redan förbättring i rörelsemekanismen.
På torsdagen var han så pass bra i frambenet att han kunde gå ut till en av sjukhagarna och stå där.
Samma dag, dvs. torsdagen, var det dags för min operation. Fy så jag gruvade mig för den... Främst för att sövas, och sedan för smärtan efteråt. Som tur var så hade både läkare och sköterskor full koll på min rädsla, så jag blev mer eller mindre lurad till sövningen. Trodde jag fick syrgas mot illamåendet i samband med lugnande, men det var i själva verket nedsövningen så vips låg jag på uppvaket... Skönt att jag inte visste riktigt vad som hände. Jag mådde riktigt dåligt efter op. och fick stanna rätt länge på uppvaket. De hade opererat in "rör" (en J-stent) mellan njure och blåsa för att stenarna/gruset lättare skulle ta sig ut och röret skulle sitta en vecka. Tack vare det röret fick jag ett smärre njurstensanfall vid varje toalettbesök under en hel veckas tid. De var snabbt övergående varje gång, men ändå så pass att det svartnade för ögonen och ibland kräktes jag av smärtan, så i torsdags när röret skulle plockas ut var jag lycklig. ÄNTLIGEN skulle smärtorna vid toalettbesök försvinna. Torsdag kväll mådde jag som en prinsessa. Varenda toalettbesök var som en dröm. INGEN SMÄRTA!
Fredag morgon valde jag att åka på jobbet för första gången på över en vecka. Men efter frukosten kände jag mig inte helt 100... Sa till barnen att jag kanske inte klarar av att jobba hela dagen, men jag tänkte åtminstone prova. Hann knappt in på kontoret innan smärtan i njuren tilltog, så jag petade i mig smärtstillande och lade ner huvudet på skrivbordet en stund. Smärtan blev bara värre, så efter en halvtimme ringde jag min chef och informerade om att jag inte alls klarade av att arbeta utan åkte hem igen. Väl hemma så kröp jag ur arbetskläderna och in i morgonrocken. Lade ner mig på soffan och smärtan blev bara värre och värre. Tog mig till toaletten och stoppade i mig mer smärtstillande, "bakvägen". Lade mig ner på soffan igen, men det blev inte bättre. Försökte ta mig till toaletten och där blev jag kvar en lång stund. Kräktes och grät omvartannat tills jag inte längre vågade vara ensam och ringde till Pär som fick komma hem från jobbet. Han ringde 1177 och i och med att jag hade feber som hoppade upp och ner (troligtvis av smärtan) så ville de att jag skulle åka in akut. Men innan jag hunnit få på mig kläder så hade smärtan börjat avta. Efter 6 timmars plåga. Febern gick ner igen och jag kände inte längre samma smärta, så vi valde att stanna hemma. Sedan dess har jag mått hur bra som helst. Lite mörbultad och typ som träningsvärk runt omkring njuren, men inget mer anfall. Så skönt! Förhoppningsvis var det "slutklämmen" på det hela. Nu ska jag bara vänta tre månader till så blir det en ny röntgen för att kolla hur det ser ut.
Så både jag och min häst har varit trasiga och haft "boxvila" ett par veckor nu, men vi mår båda mycket bättre. Hans hälta är som bortblåst och vi har börjat jobba igång honom igen, lite longering och tömkörning och i helgen tog vi hem honom så Nellan kunde få skritta ut i skogen med honom. Det blev en lagom liten skön tur på knappt 6 km och han visade ingen hälta eller smärta på hela turen och inte heller efteråt, så *peppar, peppar*, nu kanske vi får må bra båda två igen :-)
Igår fyllde vår förstfödde 17 år... Bara ett år kvar till han ska göra klivet in i vuxenlivet. Det känns så jäkla konstigt i mammahjärtat och jag får ofta gråtattacker när jag tänker på det. Min lilla lilla kille... Hur har det gått så fort?? Helt galet. Jag kan liksom inte ens tänka mig ett liv utan att få ha barnen små, hemma. Men snart flyger de iväg... De här 17 åren har bara försvunnit iväg och tiden framåt lär inte gå långsammare. Är det bara jag som är så här fjantig?? Jag tycker det är jättejobbigt att barnen blir så stora och jag längtar inte alls tills de blir vuxna. Jag vill ha dom små, hemma med mig, hela tiden.
Nåja, jag kan inte göra något åt att tiden flyger iväg, så det är väl bara att försöka acceptera antar jag.
Vi firade i alla fall i söndags istället för igår. För när man är en trött 17-åring så uppskattas det inte att bli firad med skönsång kl. 6 på morgonen när man egentligen har sovmorgon innan skolan börjar... Så vi firade på söndagen istället och gav honom sovmorgon till 10.30 innan vi dundrade in med tårta, skönsång och paket :-)
På eftermiddagen kom närmsta släkten och firade och fikade.
Nu är vi inne på ny vecka igen. Jag mår äntligen så pass bra så jag orkar jobba och nu ska hästen skakas igång på riktigt också. Det kommer bli en fin höst. Jag känner det på mig.
På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar