För en tid sedan hittade jag ett hus, eller en gård rättare sagt, och den känns som "min". Där vill jag bo, givetvis tillsammans med min familj och våra djur. Missförstå mig inte nu och tro att jag vill lämna familjen för så är det såklart inte, dom ska ju givetvis med mig. Den här gården har något... Huset är fallfärdigt och inredningen är från -40-50 tal och det lär vara knappt beboeligt, det ser ut som ett ruckel både in- och utvändigt, även ladugårdar och en del annat är i behov av uppfräschning. Men jag har någon konstig dragning till den gården, den känns som min... När jag funderar på renoveringar och vad jag skulle vilja göra om hemma, slinker tankarna genast iväg till den gården och vad jag vill göra med den. Hur jag vill renovera där. Så försöker jag koncentrera mig på vårt hem, hur jag skulle vilja göra om, men genast vandrar tankarna iväg igen, till den gården med stort G. Det lustiga är att den inte är speciellt märkvärdig, men jag vill ha den. Där vill jag bo, där vill jag bli gammal, där vill jag ha alla mina djur och lite till, där vill jag att mina barnbarn i framtiden ska leka och hänga med djuren. MEN så var det det här med finansieringen, vi kan ju inte bo där under renoveringstider, vilket gör att vi inte kan sälja Ovansjö innan vi gjort drömgården beboelig och både inköpet och renoveringen lär dra iväg en hel del kostnadsmässigt, så mitt enda hopp nu är typ drömvinsten på lotto. Men de säger ju att det sista som överger en är hoppet. Så... Drömvinsten; komsi komsi, vi behöver dig nu!! 🤑
Nåja, åter till verkligheten en stund... Jag är trött, oerhört trött. Troligtvis till stor del p.ga. vädret, hästarna fortfarande kraftigt eftersatta motionsmässigt. Någon tur per vecka är allt vad vi orkar med just nu, det är mörkt, mörkt, mörkt. Jag försöker ta mig ut på åtminstone en promenad om dagen, målet är satt till 10 000 steg per dag, men majoriteten av dagarna får jag nöja mig med 6000-8000 steg, ändå överkomligt då jag är så sjukt trött hela tiden. Ännu en anledning till att den där drömvinsten skulle sitta fint just precis nu. Då kunde jag gå ner i arbetstid och ägna mig åt utomhusaktiviteter medans det är ljust ute ☀ och på så sätt bli mycket piggare 😉
Under den gångna helgen blev det dessutom nästan bara markarbetat för Vindurs del. På lördagen blev det en kort skrittur med båda hästarna och söndagen hade vi planerat in att besöka ridhuset och jobba lite där. Problemet var bara att jag drog världens praktvurpa på lördagen, jag halkade på en frostig gräsmatta och landade på ryggen. Därefter drog jag en "hage i hagen" för att skärma av den värsta leran så inte hästarna trampar av sig fler skor, och på kvällen sedan tog jag en promenad med hundarna och stötte på en lös jämthund... Dom som känner oss vet att vi har en tik som absolut INTE älskar alla andra hundar, så med lätt panik slet jag upp henne för att skona livet på den lösa hunden, försökte hålla undan den andra, samtidigt som jag försökte karatedansa mig iväg från jämthunden (måste ha sett oerhört underligt ut), förhoppningsvis var det ingen som såg mina graciösa dancemoves, men hörde mig gjorde de nog ända ner till Ånge... Med mina avgundsvrål... GÅ HEEEEM!! NEEEEJ!! GÅÅÅ HEEEM!! som ett väldigt högljutt mantra ungefär. Vi tog oss iväg hemåt tillslut på raska fötter med adrenalinet sprutandes så hela kroppen skakade okontrollerbart, alla oskadda, de enda skadorna hamnade på mina stämband och den redan trasiga ryggen. Så... Dagen efter, då vi skulle jobba i ridhuset, well... Jag tog mig inte upp på någon häst. Nelly red Lillebror i alla gångarter, men Vindur fick nöja sig med att jobba i longerlina med Equibanden. Oerhört tacksam för min alldeles egna stalldräng (a.k.a. maken) de dagarna jag varit fullständigt handikappad, han har fått följa med och göra allt som innebär en böjning eller vridning av ryggen. Det smärtar fortfarande när jag böjer mig framåt, men nu är det betydligt bättre. Nästa vecka ska Naprapaten få ge mig en omgång. Det ser jag fram emot!
På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar