Det blev en av de värsta dagarna i vårt liv. Från att i förra inlägget ha berättat om hur galet lycklig jag var, till att nu bara känna sorg. Ett stort hål i mitt hjärta :'(
Vår lille staffe-prins hade en neurologisk skada/sjukdom och fick igår somna in.
Som jag berättade i förra inlägget så har han ju varit ostadig och haft väldigt underligt rörelsemönster hela sitt liv. Vi har haft på känn hela tiden att något inte stått rätt till, trots detta fick han inga anmärkningar alls på veterinärbesiktningen som skedde två dagar innan vi hämtade hem honom. Jag mår såååå dåligt för att jag inte lyssnade på magkänslan då, och istället har kunnat avstå från att ta en valp från den kullen. Men det gjorde vi, eftersom vi litade på veterinären som sa att han bara var lite sen i utvecklingen.
Igår åkte vi då ner till Sundsvall, och veterinären konstaterade direkt att han inte alls hade ett normalt valp-beteende...
1. Han var inte alls intresserad av att hälsa på veterinären när hon satte sig på golvet. De flesta valpar springer ju fram direkt och vill hälsa/nosa/bitas på alla som sätter sig ner.
2. Han var ju som sagt väldigt obalanserad, kunde inte koordinera rörelserna och ramlade omkull titt som tätt.
3. Ingen som helst aptit. Det var omöjligt att få i honom den mängd mat han egentligen skulle ha. Ibland fick vi mata honom med sked för att han skulle få i sig något överhuvudtaget.
4. Han låg ner när han kissade och bajsade, om han stod så ramlade han omkull.
5. Han kunde inte böja nacken så långt bakåt, då tippade han omkull, vilket gjorde att han aldrig tittade upp på oss, inget kontaktsök.
6. Han var ovanligt trött för att vara en valp. De brukar ju sova mycket, men han orkade inte härja och busa speciellt långa stunder åt gången, utan tog väldigt många "turbovilor" under en lekstund.
Och listan kan göras längre...
Hon konstaterade direkt någon typ av neurologisk skada/sjukdom, men eftersom hon inte är någon specialist inom området så vågade hon inte gissa på vad det kunde vara. Men nästan ingen av de kända neurologiska sjukdomarna har lycklig utgång, och nästan ingen av de drabbade hundarna kan få ett värdigt liv. Hon erbjöd oss en tid hos en specialist på ett djursjukhus i Stockholm, men nu var denne på semester, så vi kunde få en tid tidigast i höst. Vi frågade Åse (vår veterinär) vad denne specialist skulle kunna göra, om det finns någon medicinering osv. Men hon sa att det enda som egentligen skulle bli så var det att vi skulle få veta vad som var fel, och sedan ändå måsta ta bort honom. Vi valde då (eller ja, efter 6 timmars funderande fram och tillbaka) att låta honom somna in redan nu. Vad som gjorde valet lite lättare var att hans ena syster häromveckan fick ett epilepsiliknande anfall och högg flera i familjen, och visst, nu är de bara valpar och det tar kanske inte så mycket, men om vi skulle valt att behålla honom och han senare, efter ett år eller kanske två, skulle hugga någon av barnen, så skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Vi valde ändå att ta blodprover på honom som skickades till ett lab i Tyskland för analys av eventuella genetiska fel, samt skicka honom på obduktion för att få veta vad som kan ha varit fel. Till stor del för att uppfödaren ska få ett svar. Är det genetiskt så kan hon inte använda samma hundar i avel igen, och de andra valpköparna vill nog också gärna veta om det är något som ligger i generna.
Att förklara för barnen var en del av det som var mest hjärtskärande. Pojkarna bröt ihop och grät ordentligt direkt när jag berättade vad som hänt. För Nellan tog det en stund att smälta och hon ville gärna höra i detalj hur det hade gått till, varför och var han är nu. När hon hade förstått satte hon sig och tittade upp mot himlen med tårfyllda ögon och önskade honom lycka till på färden över till andra sidan, och hon försäkrade honom om att han har flera där uppe som kommer ta väl hand om honom. Då brast mitt hjärta igen... :'(
Sedan grät vi hela familjen i flera timmar, barnen var otröstliga och Nellan ville helst att vi skulle åka och hämta en annan valp så snart som möjligt för att fylla tomrummet efter Vilson. Men ärligt talat så känns det väldigt avlägset just nu med en ny valp. Vi måste nog smälta det här ett tag och få sörja ordentligt först. Men visst, vi är hundmänniskor hela familjen, så det är nog inte omöjligt att det blir en valp igen i framtiden, det är tomt att "bara" ha en hund, men hur snart det blir vill jag inte svara på. Just nu vill jag inte ha någon annan än Vilson Ilbatte-pirayan mysproppen Strömberg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar