Som tur är, så har jag numera inga större problem att hitta tillbaka till mitt glada jag. Meditation är ett sätt, det är som balsam för själen. I min värld är det egentid deluxe. En liten liten stund, att bara få vara jag. Me, myself and I. Mitt största problem är att hitta tiden att bara få vara jag. Med huset fullt av barn (sex stycken i skrivandets stund), husdjur och en gubbe som återgått till jobbet igen efter semestern, är meditation en omöjlighet.
Egentid är ett ord som verkar ha väldigt olika betydelser för många. Jag läste en krönika om det här med "egentid", som Malin Wollin skrivit, och jag håller fullständigt med, även om den är flera år gammal, så är den absolut aktuell. Har man satt barn till livet, så ska man väl ta hand om dem!? Man skaffar väl inte barn för att sedan lämna bort dem så ofta som möjligt, så man får sin "egentid"!? Vi har också barnpassning ibland, de kan få vara hos mormor och morfar, farmor eller farfar. Men då är de oftast där för att mor-/farföräldrar vill ha kvalitetstid med barnen, och det händer ungefär en till tre gånger per år. Och det är dom gångerna vi verkligen får tid till att bara rå om varandra. Att hålla liv i kärleken är viktigt, och att få dessa få tillfällen att göra något speciellt bara vi två, det är lyx, och faktiskt inget jag lägger under kategorin "egentid".
Egentid för mig är; att bajsa med toalettdörren stängd, att sitta här i några minuter och låta tankarna sväva iväg utan att någon hänger i armarna på mig och skriker, att ta en kort hundpromenad, och att meditera. Fem minuter räcker, fem minuter att stänga ner all tankeverksamhet, slappna av och andas. Lyssna på hjärtat, och bara vara. Men då vill jag helst ha alldeles tyst runt omkring mig, och med sex barn i huset, kan jag säga att det inte är speciellt tyst, inte i en enda sekund faktiskt. Men då har jag istället alla möjligheter att njuta i nuet. Känna tacksamhet över att jag fått så fina ungar, och lyssna på hur kul de har tillsammans med sina vänner. Genast pressas surpuppan i mig undan, och jag känner mig istället lycklig, tacksam, och framförallt rik.
Jag försöker att varje morgon när jag slår upp mina melerade, tänka på allt jag har att vara tacksam för. På så sätt börjar jag varje dag med att känna mig på strålande humör, för jag har faktiskt oändligt mycket att vara tacksam för, och faktiskt egentligen inget att vara missnöjd med. Mitt liv är perfekt.
Men vad är då perfekt!? Jag tror att det är olika i allas värld. För mig är perfektion; att ha en man som älskar mig, och som jag älskar precis lika mycket tillbaka, att ha tre friska fina barn, att ha tak över huvudet, att inte behöva oroa sig för morgondagen, att få vara frisk själv, och att faktiskt ha allt vi behöver. Sett till världens befolkning, så är detta få förunnat, och jag tror att om fler skulle tänka så, så skulle fler också få vara lyckliga.
Innan jag började med meditation, och att varje dag tänka på allt jag har att vara tacksam för, var jag ofta en bitterfitta. Kände avund när jag såg en sådär äckligt lycklig människa, kände mig konstant trött och kände mig ofta orättvist behandlad. Men livet blir vad man gör det till, och jag väljer att vara lycklig och otroligt tacksam.
Visst finns det dagar, stunder, då jag också tappar humöret. Min högt älskade make, mina perfekta barn, min fina syster, mina fantastiska föräldrar, och även mina vänner, kan faktiskt reta gallfeber på mig, men det är inte längre lika långvarigt.
Det finns också fortfarande, som jag skrev i början av inlägget, energitjuvar, och även om jag gjort mitt bästa för att rensa bort så många som möjligt, så dyker de upp ibland, oönskat och ovälkommet... Sådana gånger är jag tacksam över att jag inte längre behöver mer än fem minuter, för att återigen radera dem, och inte tillåta dem att stjäla min energi.
Kärlek!!
//Lotta - Den äckligt lyckliga ;-)
1 kommentar:
Det låter väl underbart bra! Tål att tänka på emellanåt...
☺
Kram från Åsa L
Skicka en kommentar