Bloggtorka

Lusten att skriva har inte riktigt velat infinna sig senaste tiden. Jag låste därför bloggen för ett tag, eftersom jag får så dåligt samvete när det vissa dagar är närmare 100 besök här, och jag inte har uppdaterat något. Men nu är det flera som frågat om jag inte kan låsa upp igen, så jag gör väl det då ;)

Jag har fortfarande inget vettigt att berätta om, det har jag väl å andra sidan aldrig haft heller, mitt liv är rätt händelselöst nu (trots att jag är 3-barns mamma). Vissa saker skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om, bara för att det är skönt att skriva av sig lite ibland, men då är det sånt som jag inte vill berätta för alla om, och eftersom det inte går att låsa enstaka inlägg, så får jag helt enkelt fortsätta skriva i min gamla herdeliga dagbok också.

Jag har fortfarande inte vant mig med tanken på att min fina rottistjej inte längre finns hos oss... Rätt vad det är så sköljer det över mig, att hon inte finns här, och det gör bara så förbannat ont. Vem har kunnat tro att det skulle vara så fruktansvärt att förlora en hund!? Så här jobbigt var det inte när mina perserkatter somnade in. Men man kommer på något sätt närmre en hund, än man gör med en katt. Hunden är mer beroende av matte/husse, då den ska rastas och aktiveras på ett annat sätt än en katt. Hunden söker mera uppmärksamhet också. Kanske det är därför det är så fruktansvärt jobbigt nu(!?) Hon har ju varit med oss dag ut och dag in i nästan 11 år.

Hundpromenaderna känns inte heller helt ok längre... Nu har jag bara en hund, bara stackars bruna labbepojken. Honom är det också fruktansvärt synd om nu. Han har inte längre någon hundkompis här. Han som aldrig någonsin varit ensam, utan alltid haft andra hundar omkring sig. Nu är han helt själv. Han har matvägrat i flera dagar. Först idag har han ätit lite. Vi måste skaffa oss en hund till någon gång. Inte för att någon, på något sätt, kan ersätta den allra finaste rottistjejen, utan för att de har så otroligt mycket utbyte av varandra om de är två. Men ett tag får han så lov att vara själv. Nu börjar jag snart att jobba heltid, och då finns ingen tid för att ta hand om en valp. Vi får istället göra så gott vi kan, och låta Siggepojken vara med oss så mycket det bara går, både på jobbet och hemma.

Nej fy, nu kommer tårarna igen... Usch så jag saknar min fina vovva!!

Jag återkommer när jag har något (förhoppningsvis) roligare att berätta om.

Kram

//Lotta