Luciafirande i -23

Försöker mig på ett kortare inlägg idag, då vår ena bärbara dator varit med om en liten olycka, och saknar fyra tangenter... Den är en aning obehaglig att skriva på, och jag är alldeles för lat för att hämta den andra... Anledningen till att jag från början satte mig vid den här, var för att det är bara i denna det finns photoshop, och ikväll har jag photoshoppat lite :-)

Idag har vi varit på luciafirande på dagis. Stressigt som *** blev det, så självklart glömde jag kameran hemma, men svärfar knäppte lite kort, så jag får visa en annan gång, om jag kommer ihåg det... De var så otroligt söta, och jätteduktiga att sjunga, men jag begriper inte varför fröknarna ska envisas med att hålla till utomhus!? inte ens -23 grader var skäl nog att flytta firandet inomhus.
Efter barnen sjungit klart, åkte vi hem... känseln var borta i både tår och fingrar på oss alla. Edwin frös så han grät, trots att jag packat på honom varma kläder under overallen. För såklart så var även fikat ute. Det gör väl kanske sitt till att han är lite hängig också, men ändå. Kanske vi helt enkelt bara ska vara glada att det inte var -35!? Nelly låg så inpackad i vagnen under filtar i åkpåsen, så hon knappt syntes, men vad gör man? Det är inte bra för en sån liten att vara ute längre stunder i sån kyla.

Innan lussandet var jag och "lunch/fikade" på Konsum med Jenny. Mycket trevligt att få komma ut bland folk och lyssna på lite skvaller. Tack för idag gumman!!

Hann också med ett besök på vårdcentralen, där jag hade ett "efter-förlossningen-samtal" med BVC-sköterskan. Först skulle det fyllas i papper om hur man mår osv, och sedan en timmes prat runt frågorna, mestadels handlade det om förlossningsdepressioner. Denna gång har jag klarat mig från det tror jag, än så länge i alla fall. Men som jag förstod det så kan de dyka upp ända upp till ett halvår efter förlossningen. Är det något som gör mig deprimerad så är det inte livet som mamma, för där stormtrivs jag... utan då är det nog hellre livet som matte. Sigge håller på att driva mig till vansinne snart. I morse hade den lilla utbrytarkungen tagit sig ur sin bur (där han brukar ligga från att Pär åker på jobbet vid halv åtta, tills att jag kliver upp vid åtta), och gått lös på Nellys leksaker, som dessutom låg nedstoppade i skötväskan, och då framförallt på en av favoritnallarna som jag köpte till henne då hon föddes. Dessutom har han käkat på min plånbok, som låg i en kasse på köksbordet då han stal den. Han har rivit tapeter i varenda rum, tuggat sönder Dilbas BIA-bädd, soffan i vardagsrummet nere m.m *SUCK* snart ger jag upp och skänker bort honom.

Näe, det här blev ju längre än jag hade tänkt, så nu ger jag upp.
Natti natti!!