Oväntat besök

Just nu sitter jag och slötittar på tv, men har precis haft ett mycket trevligt och helt oväntat besök här :-)

I ungefär 7 år nu har vi fungerat som kontaktfamilj/fosterfamilj genom soc. i Ånge, vi har under dessa år haft ett stort antal barn hos oss, närmare 20 st tror jag det är nu. De flesta med utländsk ursprung, vissa har haft det riktigt besvärligt med minnen från krig och elände, och det har inte alltid varit lätt, men det känns ändå så bra att kunna göra något för familjer som har det svårt.
Tiden barnen har varit hos oss har varierat väldigt, vissa har bara varit hos oss i någon vecka, andra har stannat i något år. De har av olika anledningar lämnat oss, antingen har familjen blivit utvisad, eller så har de fått uppehållstillstånd och flyttat från kommunen, och om resten av familjen flyttar måste barnet/barnen följa med oavsett de vill eller inte, det är då den nya kommunens jobb att se till att barnen får det bra. Hur som helst så är det alltid jobbigast när de blir utvisade, då känns det som att man tappar all kontroll... Man vet inte hur barnen kommer att bli behandlade i hemlandet, här i Sverige är det ju tack och lov olagligt att aga sina barn. Tårarna jag fällt över dessa barn går inte att räkna... Några barn har satt djupare spår i mitt hjärta.
En av dessa är "Jossa", hon kom till oss i september 2004. Jag fick ett telefonsamtal från soc att en tjej på 13 år blivit misshandlad hemma, och måste bort från familjen omgående. Jag hämtade henne på skolan, och hon var blåslagen :-( Och hade väldigt svårt med svenska språket, så kommunikationen oss emellan var till en början under all kritik, men vi lyckades på något sätt :-)
"Jossa" blev snabbt en del av familjen, men i augusti 2006 fick hennes familj uppehållstillstånd, och familjen flyttade till södra Sverige. Usch vad jag grät när hon lämnade oss... Tack och lov så handlade den nya kommunen snabbt och hon fick en ny fosterfamilj, som verkar jättetrevliga, vi har haft bra kontakt hela tiden.

Som ni kanske räknat ut så var det oväntade besöket just "Jossa" :-)
Telefonen ringde och hon var då i Ånge och ville komma upp, vi blev sååå glada att få träffa henne igen, allra mest Theo, som hade henne som en storasyster under de två år hon bodde hos oss. Edwin minns henne såklart inte eftersom han bara var en månad gammal när hon flyttade.
Oj vad hon hade vuxit om sig, hon blir ju 18 år nu i november. Inte samma lilla skygga 13 åring jag hämtade på skolan för fem år sedan. Och språket sedan... Vilken skillnad, man hör fortfarande att hon bryter lite på bosniska, men hon är superduktig på svenska nu :-) kan inte låta bli att känna mig lite stolt över "våran" Jossa.
Hon skulle i alla fall stanna i Ånge i en vecka, så vi ska träffas mycket denna vecka :-)

Nu blir det åter till tv:n en stund innan sänggående, vad som hänt de senaste dagarna berättar jag om en annan gång.


Lotta Strömberg